Ja det blir nog denna om man tycker om dödskallar och mönster! Här har jag kombinerat med turkosa detaljer, dock är tröjan bara halv färdig. I helgen ska jag sätta på turkos kantband på halsen och snygga till tröjan, ett par leggings ska sys till också så det blir ett häftigt set, bild på hela färdiga setet kommer så småningom!

Jag älskar att sy kläder till William, och jag är faktiskt i seriösa tankar att sy kläder till mig själv också! Jag jobbar på ett mönster i min egna storlek och håller på att se ut ett läckert tyg sen ska jag minsann ge mig på att sy leggings till mig själv!
Jag vill hitta så häftiga och galna tyg jag bara kan komma över så jag får riktigt unika byxor! ;)
Går det bra med första paret så lär det ske snabb tillökning i min garderob haha.

Men, under tiden syr jag till William och idag hämtade jag ut läckra tyger. Tjugo minuter innan kiosken jag skulle hämta ut paketet hos stängde så stod jag i full panik där hemma. Jag hade ju bestämt mig för att minsann sy ikväll! Men jag lyckades. Halv springande till stan, tre minuter EFTER dom skulle stänga stod jag utanför. Dom hade fortfarande öppet men skulle just stänga när jag kom. Snacka om tajmat!
Tygerna blev hämtade och jag var mer än nöjd.

Jag tänkte så länge visa er Williams läckra popcorn tröja jag sydde för ett tag sedan.

Jag vet inte hur många gånger William har blivit kallad för flicka. Inte för att det egentligen stör mig, jag tycker bara det är väldigt intressant att fundera över varför folk tror att han är en tjej.
Så fort jag klär honom i färg glatt så kommer kommentarerna direkt, till exempel en gång stannade en kvinna oss och sa "Men gud vilken bedårande liten flicka! Vad heter hon?"
Mitt svar blev: "Han heter William". Tystnad, sedan sa hon:
"Men oj! Jaha förlåt är det en pojke!"
Det där händer mig alltså hela tiden, inte bara en gång utan flera gånger. Varje gång jag svarar hoppas jag att dom lär sig: Pojkar kan också ha färgstarka kläder!

Jag måste erkänna att jag har varit otroligt feg, för att normen ser ut på ett visst sätt. Pojkar ska ha mörka färger och flickor ljusa, pojkar ska vara tuffa och "the wild one" och flickor ska vara söta små prinsess cupcakes... Eller nåt.
Men det funkar ju inte så. Min son är inte "the wild one", långt ifrån faktiskt. Han är lite blyg, han är väldigt känslig, sådär söt och charmig och... Ja folk tror han är en flicka ju. Det är nog en kombination av kläderna och hans sätt som gör han missförstådd.
Så nu känner jag att jag måste tala för honom, eftersom att han inte kan göra det själv.

Jag har egentligen aldrig tyckt om att diskutera genus frågor, men ju mer jag märker att min son går sin egna väg och samtidigt hur människor ser på honom, tycker jag det här blir allt mer viktigt. Faktiskt.
Jag är ingen förälder som kallar mitt barn för hen, jag står gärna för att jag har en pojke. Men han får se ut som han är.
Han ska inte ha tuffa kläder med tuffa texter på bara för att han föddes med snopp. Det behöver inte vara en flicka bara för att han har färgstarka kläder.
Jag blev faktiskt imponerad en gång när en kvinna sa "Vad heter det lilla barnet?". Inget fokus på huruvida han var flicka eller pojke. Skönt.

Så även fast jag inte tänker fylla blogg och instagram med barnmode, älskar jag barnkläder och särskilt när jag kan kombinera olika färger. Nu inför hösten ska det bli jätte roligt att färg chocka folket i mörkret!

Såhär kommer vi att färg chocka under sen sommaren i alla fall!

Den viktigaste, underbaraste, bästa och roligaste uppgift jag har fått här i livet är att få bli mamma till William.
För 3 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva föräldraskapet, och här sitter jag idag med mitt barn, en 1 åring.
Jag vill göra det bästa för honom, och jag vill att han med ett leende på läpparna kan se tillbaka på sin barndom senare, och tänka att hans föräldrar gjorde allt dom kunde för honom.
Ingen förälder är perfekt och vi alla gör våra misstag. Men misstag är till för att lära sig utav, så det är bara att ta det som ännu en erfarenhet och göra om - göra rätt, i fortsättningen.
Självklart kommer William att bli arg på både sin pappa och mig, han kommer att skrika på oss och tycka att allting är orättvist, och det är helt okej. Precis som att känna allt annat så är det okej att vara arg och ledsen också, det är också känslor. Men jag kommer alltid att stå där med öppna armar när han är redo, omfamna honom när han behöver det och visa all min kärlek.

Williams välbefinnande kommer alltid att komma i första hand, ingen kommer någonsin att bli viktigare än honom och jag kommer alltid att fatta beslut utifrån vad som är bäst för honom så länge det behövs. Aldrig trodde jag att man kunde älska så mycket.
Mitt barn, för dig kan jag gå genom eld.